Till min bästa vän i detta liv
Två flickor var vi på kön till klassen
Plötsligt skrattade hon över mitt skämt
Jag såg henne och det var vänskap från första ögonblick
Vi var tillsammans alltid sedan tappade jag bort henne
Hon växte till en nyckfull person Hon hängde med andra när jag inte hade mer
Men jag höll kvar taget i trådarna mellan oss
Jag inbillade mig att jag inbillade mig och ville inte se hennes fläckar
Tvillingar kallades vi trots att vi var två nyanser av choklad
Och sen kom kriget och vi skildes åt
Som vuxna återförenades vi
Vi var inte desamma ...
Jag hade blivit och gått sönder
Hon hade blivit och erövrat
Vi blev men på olika sätt Ibland i några sekunder kunde jag urskilja henne
Mellan alla de ackumulerade minnen hon samlade på när vi var åtskilda
Ibland kände jag igen hennes röst, skratt men ändå inte
Den långa resan för att hitta henne ...kunde den vara förgäves
Hon är här men inte här, hon är inte den hon var
Hon är ingen jag vill vara med men ändå vill jag vara med
Idag som vuxna skulle inte jag välja henne
Men kan banden från barndomen hålla oss kvar
Jag letar fortfarande efter några ansiktsdrag som jag kan känna igen
Trådar att hålla kvar taget om
Någonstans är hon borttappad någonstans finns hon säkert
Jag är nog stark och skrämmande, ensam men inte hon
Jag är nog fri utan band, utan plikter men inte hon
Jag är nog förändrad inte densamma och det är nog hon med
Vad kräver jag av henne
Varför kräver jag av henne
Lycklig önskar jag att hon ska förbli
Och om den lycka må hon hitta utan mig så får det bli
Små träffades vi då världen var ny och fräsch
Stora är vi nu ... men men men